fredrikjireteg

Jag har något jag vill berätta.

Jag vill att ni ska få veta hur våra barn behandlas. Bara för att man är liten och inte kan föra sin talan så kan man tyvärr bli behandlad hur som helst.

 Det handlar om min lilla sexåring som ska börja förskoleklass.

Min son har gått på en förskola på Önsta Gryta sedan han var två år gammal. Han har sina bästa vänner i sin dagisgrupp och han har sin första kärlek där. Han trivs. Han är en omtyckt kompis som tar hand om sina vänner. Han bråkar och busar ibland, han mår bra! Han trivs!

Efter sommaren ska han börja förskoleklass. Han har en syster som är två år äldre och som redan går på skolan bredvid. Han älskar sin syster, han har sett fram emot när han kommer till hennes skola och de kan leka tillsammans på skolgården. Det har hon också gjort.

En dag i april kommer jag hem och har fått post. Jag har precis varit på utvecklingssamtal med min son och personalen på förskolan har frågat mig vilka vänner jag vill att min son ska ha med sig från sin grupp på förskolan. För då kan förskolepersonalen hjälpa till med uppdelningen till förkoleklassen.

Jag öppnar posten och ser EN rad. Min son har inte fått plats på den skolan vi önskade. Vi har istället fått en annan skola i närheten.  Jag började gråta. Vad är det här? Det här måste vara något fel. Vi har inte ens önskat den här skolan, hur kunde vi få den som alternativ?

Jag ringer många samtal och skriver många mail, upprörd. Jag förstår inte! Jag kommer till dagis och kan inte hålla tillbaka min upprördhet. Jag håller på att explodera! Jag är upprörd över att min son inte får komma till sin syster, att vi får två olika skolor och att han inte får följa med några av sina vänner upp i skolan.

Dagen efter kommer nästa KÄFTSMÄLL!

Jag får veta att han är ensam utplockad ur sin dagisgrupp för att hamna på den andra skolan! Jag gråter mig till sömns i 2 veckor. Mitt mammahjärta blöder. Hur kan man göra så mot en liten snäll kille? Hur kan man ens tänka tanken att en liten ensam kille ska behöva komma till en ny miljö, ny skola, få nya kompisar och nya fröknar, utan den minsta lilla trygghet med sig i form av kamrater!!!?

Alla hans kamratrelationer han har byggt upp under dessa år kommer försvinna. Han separeras från alla sina vänner….. Den dag de kommer att gå på klubben tillsammans, som alla fyror på Gryta gör, kommer hans nuvarande vänner att vara främlingar för honom, för då har det gått 4 år!

Visst kommer min son att få nya vänner, visst kommer han att få nya bra pedagoger, visst kommer han, förhoppningsvis, att trivas. Men ska ett barn behöva utstå denna separation bara för att han är just ett barn och inte kan föra sin talan?

”Ett barn är flexibelt”, slänger folk ur sig som förklaring, ”han kommer fixa det”. Ja men bara för att barn är flexibla får det väl inte bli behandlade hur som helst!?

Vilken vuxen skulle godta denna behandling utan att säga ifrån?

Jag har pratat med specialpedagoger, skolsjukstöterskor, barnombudsmannen, pedagoger, jag är själv pedagog, och alla, ALLA säger samma sak. Man gör inte så här mot ett barn. Man ser inte till barnets bästa i det här läget och man beaktar INTE barnkonventionen, som man så fint säger att man gör i sitt arbete på Västerås skolor.

Man har gjort ”rätt” i uppdelningen på Gryta i år, man har dragit gränser utefter gator. Det är rätt enligt alla böcker och regler. Det finns inget som heter syskonförtur, så vi kan inte trycka på det. Västerås kommun kan lugnt och skönt stå kvar i sitt beslut och veta att de har gjort ”rätt”.

Men…

Om man ser, när man har dragit en linje på kartan och sedan överför det till dagisgruppen, om man då ser att här är det faktiskt en kille som blir ensam flyttad från den här gruppen, till den här skolan, utan några dagiskompisar. Ska det inte ringa en liten klocka då? Ska man inte kolla över fördelningen en gång till? Kanske se om man kan få in honom i en annan grupp?

I dagsläget har situationen gått upp för min son…. Han är orolig, hamnar i bråk hela tiden. Vaknar på nätterna av mardrömmar, gråter sig till sömns. Han börjar skrika och gapa vid minst motgång. Så kom inte och säg att barn inte påverkas! Han har förstått situationen nu och han vet inte hur han ska göra för att påverka den, han är bara 6 år!

Tänk dig in i en liknande situation, du ska separera från alla de som du umgås med hela dagarna, du vet inte vad som väntar dig, du vet inte hur det ser ut dit du kommer, du vet inte vilka de nya människorna som du kommer möta är.

Tänk dig att du bara är sex år!!

Hur känns det?