fredrikjireteg

Skall snart till NY med jobbet och denna helg vart en jobbarhelg för hela bolaget och vi fick undan massor med rapporter och deklarationer. Måste känna tacksamhet till alla för att de ställde upp. Måste säga att man har en underbar personal som alltid visar vilja att göra sitt bästa och ge av sig själv för att nå de mål vi satt upp.

Jag kom hem från sommarsemestern i Usa i mitten av juli och sedan dess har det i stort sett bara varit jobb, familj och väldigt lite umgänge med vänner och bekanta. Det skall det dock bli ändring på under 2010. Jag skall gå ner till 100% inkl VSK och samtidigt lägga av med fotbollen och hellre lägga den tiden på min familj och mina vänner. Fotbollen har tagit tid att lägga av med men Nu känns det som jag är helt trygg i beslutet och jag känner att den tiden nu är förbi. Det är jätteskönt att känna så för så kände jag inte när jag var tvungen att lägga av mitt i säsongen 2005 för att jag sprang in i den berömda väggen.

Jag har haft ett underbart fotbollsliv från att jag var 3 år och började i Malmaberg. Fortsatte i Franke som ung innan det vart VSK. När jag sedan inte platsade riktigt i Listons lag sist VSK gick upp i allsvenskan fick det bli IFK Västerås i 5år. Sista året var kaotiskt och vi var nära att åka ur. När det var 2 omgångar kvar så fick jag och Magnus Björnström order att komma in till tränarna för ett snack träningen innan match. Vi fick beskedet att vi skulle bli bänkade med motiveringen att " de andra tar inte ansvar när Ni är på planen". Den som var tränare då känner jag bra och kommer inte att nämna honom. Dock kan man känna att hur är man som tränare om man lämnar det beskedet till de som gjort flest mål och poäng under året och inför den viktigaste matchen välja den motivering till varför vi inte skulle spela köpte inte jag. Tyvärr ringde VLT på kvällen när jag precis kommit hem och jag kunde tyvärr inte hålla käften, jag sa " det är fanimej den sämsta tränaren jag haft" mm. På morgonen efter så fick jag det absolut helt rätta beslutet av mina tränare att jag inte var välkommen ner till matchen.

Matchen började och IFK spelade väldigt tamt och redan efter 25 minuter in i matchen tog tränarna beslutet att sätta in Magnus B. och det var även han som gjorde 1-0 och gjorde att IFK kvalade sig kvar det året. Skönt för oavsett så vill man inte åka ur med ett lag. Tråkig sorti för mig i ett annars roligt äventyr i IFK Västerås med helt underbara kamrater i lagen under de 5 år jag var där.

När jag fick sparken så var det en signal till mig att nu jävlar skall jag visa vem som hade rätt. jag tränade 10 pass i veckan från mitten av oktober till mitten av februari. Jag ringde Skiljebo under det året men dom ville inte ha mig för jag passade inte in sa den tränare som jag sedan skulle få senare i VIK. Kan väl nu när man blivit lite äldre förstå varför men jag kommer aldrig att förstå varför folk skall dömma en utan att ha en egen uppfattning om personen. Jag fortsatte dock att träna stenhårt och började träna med SKultuna som då var nykomlingar i 3:an och jag kände att de satsade det året. Dock så ringde telefonen en gång till, Lasse Wessberg ringde en kväll i februari och bad mig komma och prova för IFK Eskilstuna. Fan det lät som en idé.

Jag vart väldigt bra mottagen i IFK Eskilstuna som alltid kommer att vara mitt varmaste minne för min tid som fotbollsspelare. Jag var grymt vältränad det året jag kom dit och fick även spela med fantastiskt bra spelare och det gjorde att valet var enkelt att gå till IFK. Fick det året vara med om att veta vad det betyder att ha en riktig försäsong i benen och det gjorde att jag gjorde min bästa vårsäsong på väldigt länge. Vi ledde serien efter 11 omgångar men tyvärr i omgång 10 så bröt jag foten för 3e gången, jag fick min 3e stressfraktur och det gjorde att jag inte kunde vara med förrän det var 6 omgångar kvar och när jag väl hoppade in den matchen så var det kört igen. Vi förlorade seriesegern det året och fick kvala upp till 2an, dock utan framgång då vi spelade 0-0 hemma men torskade borta med 3-0. Inget snack men vilket år man fick uppleva.

Året efter vart jag kvar i IFK Eskilstuna och gjorde min bästa säsong då jag fick spela innermittfält och vart utvald i Eskilstuna-kuriren till bästa mittfältare och bästa spelare i Eskilstuna och det var kanonroligt då man två år tidigare inte var välkommen i någon Västeråsklubb överhuvud taget. Vill med detta tacka IFK Eskilstuna för de 2 åren som gjorde att jag fick uppleva så mkt värme och framgång. Tack.

Året efter så var valet att flytta hem väldigt enkelt då jag pendlade 5 ggr i veckan samtidigt som jag hade fått en dotter året innan. VIK hade gått upp förra året och de hörde sig för och jag kände att det var en utmaning som jag ville ta. Dock så vart det helt fel. Istället som innan IFK Eskilstuna där jag tränade stenhårt innan säsongen så åkte jag till Brasilien på semester under januari. Jag han aldrig ifatt träningsmässigt och debuten i serien slutade med en bitter 3-2 förlust samtidigt som jag fick min 4e stressfraktur i vänster fot och blev borta enda fram till hösten och då var jag inte tillräckligt tränad för att göra mig själv rättvis. Den säsongen är bara att glömma.

Året efter vart ett mellanår då vi kom mitt i serien och vi inte riktigt kom upp i den standarden som det lagets potential hade. Jag bestämde mig för att sluta spela på hösten 2005. Hade i oktober fått mitt andra barn och det gjorde att jag kände att nu får det vara nog. Dock så var VIK på mig att jag skulle spela ett år till......

Eftersom mitt företag växte mkt under 2005 och att jag hade fått 2 barn under 2003-2005 och även spelade fotboll 5-6 ggr/vecka gjorde det att när jag tog jul 2005 så tog jag helt ledigt från jobb och fotboll i 3 veckor. När jag väl skulle gå tillbaka till jobbet så sa det bara pang!! Jag hade sprungit in i väggen och vart som det heter "utbränd". Jag hade själv innan tyckt att det var bara en ursäkt för att slippa jobba men vad jag själv fick käka upp dessa ord och tankar. Jag kunde inte hitta kraft att jobba eller spela fotboll över huvudtaget. Det hemskaste var när träningen för VIK skulle komma igång 9 januari 2006 och vi tränar som vanligt men min kropp skriker åt mig att något är fel, känns som man skall kolapsa. När vi väl kom in i omklädningsrummen så tog jag mitt pick och pack och stack som en avlöning. Havve sa när jag gick ut ur dörren " detta är det sista vi får se av Jire, för nu lägger han av" & så rätt han hade men ändå så fel. Jag valde inte att lägga av, jag var tvungen. Dock så körde jag på efter en månad men bara fram till de första 4 matcherna då kroppen inte klarade mer. Det var en så jobbig känsla att bära på att inte få sluta spela när man själv väljer utan att kroppen sa ifrån.

Det tog mig 2,5 år att känna att jag hade kontroll på situationen och jag kan än idag känna att jag når taket i vad jag orkar och måste ibland åka hem tidigare från jobbet. När man väl varit där vill man inte komma dit igen.

I år spelade jag min sista säsong och har den att tacka Niklas Hikes, han ringde till mig i feburari och ville att jag ialla fall skulle gå ner och träna. Den träningen kommer jag alltid att komma ihåg, jag har aldrig haft så roligt på en träning. Jag var så nervös för jag visste inte om jag skulle palla att spela fotboll igen men redan efter 5 minuter vissta jag, detta är mitt liv. Det jag alltid gjort och alltid tyckt om ända från den dagen jag började spela. Vi vann inte serien i år men vi hade det bästa materialet, dock var vi inte lika vältränade och diciplinerade som Franke var och känner också att det var rättvist att dom vann serien men sett till fotbollsspelarna en för en tycker jag att vi var bättre. Men vi fick i alla fall vinna VLT-cupen. Det var ett fantastiskt år och fantastiskt bra kamrater än en gång i IFK och jag har tillbringat 6 av mina seniorår i IFK och haft jävligt roligt. Tack även till Birger och Malla som gjorde detta möjligt. Lycka till Malla i Syrianska. Även om både du och jag vet att VSK kommer sluta högre upp.......

Jag vill sluta med ett par ord som jag fick när jag behövde lägga skorna på hyllan pga min utbrändhet och känner stor tacksamhet för den dikt som han skrev till mig när jag var sjukskriven, tack. Du vet vem du är. Här kommer den, tills dess Carpe Diem. På onsdag är det styrelsemöte i VSK igen och jag har nog en del att skriva om.

Mr X

Träningsdags, sitter i bilen på väg ner till träningen, känns som om man gjort det förr och att allt spelas upp om och om igen. Nästan så man vet vad som skall sägas och vad som skall göras, vem som ska säga vad osv.
I ett omklädningsrum finns det några olika kategorier av människor, dom tysta, humoristiska, glada, dom alltid sura och så finns det en som är allt. Tänkte att jag skulle hedra honom med ett par ord och rader idag, Mr X.
Jag har aldrig i mitt fobollsliv eller privatliv stött på en människa som får mig att le bara genom att öppna munnen, tror ärligt inte att jag varit nere en gång utan att skratta åt Mr X, finns så många klassiker som kommit ur denna unika varelse.
Mr X hotade varje dag under den "fantastiska" resan till Tyskland och Sportschule att åka hem, tror på fullaste allvar att SOS Norden i Danmark va riktigt trötta på killen efter alla telefonsamtal dom fick. Plus att städaren på Sportschule sanerar nog toaletten än idag efter X.  ( Var ordentligt magsjuk!! )
Sedan är det svårt att låta bli att skratta när X springer runt på planen och är konstant irriterad på motståndare och har en massa hyss för sig, från 30år till 14 år på 90 minuter, dom siffrorna säger allt.
Under den busiga rackaren finns en otroligt ödmjuk och fin "pojke". Sedan kommer klassiska citat som "kan man tejpa trötthet" och "du har aldrig vunnit en duell mot mig i gris" för alltid att snurra i våra huvuden.

Tackar för denna tid Mr X, Havve.

Tack Havve, du förstod mig till punkt och pricka. Att spela fotboll är en lek och den leken tyckte jag var förjälva rolig helt enkelt. Nu lägger jag skorna på hyllan för gott och lägger tid och kraft på fotbollen i VSK. Man kan ju inte lägga av med fotboll helt.

Fredrik